Statliga personalare verkar förvirrade och okunniga.

Den myndighet jag arbetade för har en personalchef som tjänar typ 40.000 i månaden.
Det är den enda personalfunktionen. Personalen består av engagerade experter som brinner för sina frågor, man behöver mest hålla dem tillbaka så att de inte bränner ut sig.

Arbetet med att utforma villkoren vid omlokaliseringen leddes av personalchefen. De anställda funderade mycket på varför myndigheten var så ogin och krävde att alla skulle säga upp sig som inte flyttade med. Konsekvenserna skulle ju bli så allvarliga för de som inte lyckades fixa nytt jobb i tid (enligt ovanstående tråd). Att hantera folk så stod i bjärt kontrast till det engagemang personalen visat, det var ju deras expertkunskaper som gjorde myndigheten. Personalchefen däremot, hade verksamheten kunnat vara utan.

I efterhand har det visat sig att personalchefen ingick i en pool av personalare från flera myndigheter som skulle omlokaliseras. De satt tillsammans och diskuterade en lösning.
”Vår” personalare saknade formell utbildning och hade anställts ganska sent. När frågor kom upp ringde vår personalare till en av de andra i gruppen och frågade om råd. Det var därför som myndighetens lösningar verkade så främmande och ogin.

Myndigheten ville att alla skulle ta ut sin inarbetade semester i ledighet innan de slutade. Problemet var bara att de anställda skulle söka jobb på heltid den sista tiden, skulle myndigheten alltså tvinga de anställda att sluta söka jobb? Personalarens lösning var att ringa och rådgöra med en av sina kollegor, sedan skickades ett brev till de anställda där de uppmanades ta ut sin semester. Men brevet skickades ut bara tre dagar innan anställningen upphörde. Därför uppmanades de anställda i brevet att ansöka om semester retroaktivt, dvs för en period de arbetat. Vidare vägrade personalchefen att betala ut någon intjänad semester. Såvitt jag förstår är det olagligt. Men så går det när man själv är okunnig och tar råd av den som verkar mest säker på sin sak i en grupp av personalare.

När arbetstagarna diskuterade med arbetsgivaren om risken för karensdagar, såg sig personalchefen på nytt tvingad att be sin ”mentor” om råd. Personalchefen kom tillbaka med beskedet: ”Att man har karens från A-kassan gör inte så mycket, man kan ju arbeta under karensen så förlorar man inga pengar.” Wow, vilken mentor vår personalare hade! Mentorn saknade helt kunskap om samhällets trygghetssystem. Om man har ett arbete så är man ju per definition inte arbetslös. Därför skjuts karensen bara framåt i tiden.

Hur kommer det sig att personalarna i staten är så okunniga?

Fast det är klart, om inte uppdragsgivaren regering och riksdag bryr sig om den statliga verksamheten, utan mest ser statlig verksamhet som ett regionalt arbetsmarknadspolitiskt instrument, vilka signaler ger det till personalfolket?